Tiden rinner ut
Jag har aldrig haft något större hinder framför mig förut.
Det är vår i naturen och varmt i luften men ändå så är den här våren helt annorlunda.
Att se sig själv krympa mer och mer i deras blickar, gör att jag kämpar med att få vara den sommarblomma jag är.
Jag utvecklas när våren kommer med sommaren. Jag växer. Brukar i alla fall.
Nu är det ända jag vill att klara mig ut och sedan ta farväl av den här katedralen som i sig inte skadat någon.
Ta mig ur en ond cirkel som gnager på mina ideal och får mig att ge upp om människor. Mig själv.
Hindret ligger i utanförskapet och den genomskinlighet som en stämpel bidrar med. Jag tvingas hantera det. Tvivel.
Just när jag kämpar med detta kommer ännu fler prövningar. Att bli övergiven och bortglömd.
Håller mig över ytan, för jag är inte helt ensam. De får mig att vilja stanna. De får mig att inse att jag vill va mig. Inte dom.
Varför ska det alltid finnas ett "dom"?
Älskar dig <3
Du behöver inte oroa dig för mycket, vara bara den du är så finns dem som förtjänar dig nära.
du är bäst baby. älskar dig
FInt du skriver!! Kom ihåg att vara dig själv och tro på dig själv -those who mind don´t matter and those who matter don´t mind.
kolla hjärna min blogg!!!!! och vad fin blogg du har